oliviaolausson.blogg.se

Det är supervalår. I tidningarna står det om skolan, på nätet om rasismen och kampen för ett jämlikt samhälle. Vi är långt ifrån perfekta. 

 

Jag måste erkänna en sak innan jag fortsätter: jag har inte hängt med så där jätteflitigt i politiken sen jag tog studenten för ett år sen. Det har helt enkelt varit en sak jag plockar upp då jag tycker att någon fråga blivit så relevant att jag inte kan ignorera den. Då begraver jag mig i den, läser på och försöker förstå drivkraften bakom den.

 

Det som fängslat mig mest på sista tiden och som är en sak som alltid betytt mycket för mig är frågan om rasism, nazism och fascism. Här skulle många påstå att: nej jag är inte rasist. Alla är lika. Jag har inga fördomar.

 

Stopp. Ta om det där. Vad blir fel? Ingen är perfekt, vi kan inte ta tag i de här frågorna om vi hela tiden påstår att vi är helt utan skrupler. En sak som jag lärt mig med åren, och som jag kan tacka min mamma för, är att det inte är fel att erkänna när man har fel. I det här sammanhanget gäller det sådant vi tänker men sällan säger. Jag erkänner, med stor skam, att jag inte varit sen med att tillskriva egenskaper till ett specifikt folkslag, en etnicitet eller rentav hårfärg (oftast inte på allvar men ibland undrar jag om det verkligen är så oskyldigt). De flesta gånger kommer jag på mig själv. Vad drev mig till den tanken? Vad drev mig till att döma innan jag lärt känna personen? Det spelar ingen roll om jag träffar 100 personer med samma hudfärg, hårfärg och etnicitet som beter sig likadant, De mötena kan inte bestämma att när jag träffar den 101:a kommer den personen att agera på precis samma sätt.

 

En kollega till mig är av annan kulturell bakgrund och det blir inte alltid bra i kommunikationen mellan oss men jag tillskriver inte det till hennes kultur, folkslag eller utseende. Hon försöker alltid komma runt sina språkliga barriärer och hon är ödmjuk nog att be om hjälp och erkänna när hon inte kan eller vet hur hon ska uttrycka sig. Hon och jag hade en otroligt bra diskussion här om dagen. Vi kom in på förhållanden och fördomar. Min kollega är gift i hemlandet, på initiativ av familjen, med en partner hon aldrig hade träffat innan. I diskussionen tog jag upp att jag haft vänner och bekanta genom hela mitt liv som inte fått umgås med människor av ett specifikt folkslag på grund av krig, religion eller rentav familjefejder ingen kommer ihåg orsaken till. Det hon sa var så bra att jag inte kunde sluta tänka på det. Hon beskrev det så här:  "I mitt land har vi ett talspråk som lyder: människor är som handens fem fingrar" även om hon inte kunde återge hela uttrycket på svenska förmedlade hon huvudinnebörden i vår fortsatta diskussion. Hon menade på att fingrarna är olika långa, tjocka eller smala och även olika färg. Trots det är vi sammanlänkade och vi kan inte göra skillnad på folk och folk bara på individer.

 

Jag är en svårplacerad individ. Jag är för ljus för att vara icke-svensk och för mörk för att vara svensk. Jag flyter runt i något slags vakum vilket har varit bra. Jag kan inte tillskrivas någon etnicitet och jag har sluppit ifrån de flesta fördomar som finns. Men det betyder också att jag smälter in i de flesta grupper och på så sätt kan se det de upplever. En vit skulle ALDRIG bli förföljd i en butik, bli ifrågasatt eller trakasserad. Jag har varit i båda situationer. Jag har sett. Men offerkoftan hjälper ingen heller. Det som hjälper är att belysa situationen, att faktiskt ställa sig upp och säga: ja, jag gör fel men hur kan jag bli bättre? Hur gör jag en skillnad? och framförallt: hur kan vi göra politiker medvetna om att: att fela är att vara mänsklig?